Sven Bergersjö- Maniac Master

Härom dagen gick en bekant till mig med i en grupp på Facebook vid namn "NEJ TILL HALALSLAKT!".

.Jag tittade in på gruppens sida och läste följande:

"Jag har beslutat att ändra gruppens inriktning till att verka mer generellt mot halalslakt. Halalslakt är en medeltida barbarisk slaktmetod som i min mening är rent djurplågeri.

Att västvärlden har tagit till sig denna medeltida barbariska slaktmetod visar att vi i den civiliserade världen böjer oss för religiösa grupperingar som vill påtvinga oss deras sätt att leva.

I Sverige borde det politiska etablissemanget verka för att halalslakt i alla dess former med omedelbar verkan förbjuds. Vi som civiliserade människor ska inte acceptera detta bara för att en minoritet i landet kräver det.

Djurplågeri ska inte vara tillåtet i religioners namn."

Den här texten gjorde mig förbryllad och nyfiken. Den verkar nästan ha skrivits på 50-talet. Personen som skrev texten anser uppenbarligen att Sverige ingår i en värld högre civiliserad än andra platser på vår planet, en värld där man slaktar djur på ett humanare sätt.

Tyvärr är det ju inte så- i den så kallade västvärden, där djur föds upp och slaktas industriellt och äts som aldrig förr, är såväl djurskötseln som slakten minst lika grym som någon annanstans. Detta skriver jag inte för att försvara halalslakt- jag skriver det för att jag inte tycker man ska kasta sten i glashus.

Vill man bekämpa djurplågeri finns det mycket att göra, och det vidrigaste på den fronten är knappast att somliga religiösa typer av någon anledning anser att kossor och höns ska slaktas genom att man skär halsen av dem.

Visst kan man, om man exempelvis är vegetarian, kämpa även mot det, men inte med argumentet att det är medeltida och barbariskt och att vi högtstående civiliserade människor ser till att inte plåga djur i onödan. Så är det helt enkelt inte, nog för att man knappast kan kalla industriell slakt för medeltida, men däremot djurplågeri i sin mest utarbetade form.

Min bekant på Facebook blev arg när jag började debattera om det här med henne. Hon betraktade det som ett personligt angrepp. Det var inte så det var menat, jag är bara förvirrad över hur någon kan tycka att den industriella slakten är human. Jag ville ha ett svar, men fick mest tillsägelser istället.

Nu bör jag nog för övrigt säga att jag äter kött, så jag är långtifrån någon bekämpare av slakt. Jag hör mer till den där svenska sorten som önskar att det hade varit bättre. Fast bättre blir det inte genom kamp mot väderkvarnar...

Ironin i hela den här historien, ligger i att ursprungligen så har reglerna kring halalslakt sannolikt framtagits just som någon form av djurskyddslagar. Naturligtvis är det sorgligt att de istället blivit religiösa traditioner utan mening, men ännu sorgligare är att vi över tusen år senare fortfarande rycker på axlarna åt hur djur behandlas.

Nu är den här igen, dagen då jag som man förväntas skämmas för mitt kön, känna skuld och be om ursäkt för att jag är född som jag är. Jag ska stå med mössan i hand, säga hur mycket bättre än mig jag tycker att Kvinnan är och erkänna att jag, liksom alla andra äckliga mansgrisar, snuskgubbar och övriga karlar, är Orsaken till allt ont här i världen.

Krig, orättvisa, miljökatastrofer och sånt där.

Och så förstås att Kvinnan föder barn. Det är inte rättvist och sånt som inte är rättvist, det är Mannens fel. För Mannen är Satan.

Men nej, inte heller i år går jag med på det resonemanget, även i år går jag emot strömmen och påstår att alla människor är lika värda, oavsett kön, ras, ålder, sexuell läggning, politiskt ställningstagande och övriga meriter. Och det gör förstås feministerna alldeles rasande.

På Facebook tillfrågades jag ifall jag blivit misogynist. Nej, det har jag inte blivit. Det är en ytterst egendomlig fråga. Jag står ju emot feminismen eftersom jag finner att den stödjer hälften av mänskligheten och i bästa fall bara struntar i, men ofta är rent fientlig mot resten, hur skulle jag då rimligen själv kunna hata någon på grund av sitt kön?

Därför framför jag som vanligt istället ett förakt mot hela idén att fokusera personer efter sina kön. Buuu!

Jag har ända sedan barnsben varit intresserad av våld och blod. Det låter kanske obehagligt, men jag erkänner det gärna. Jag gillar att se filmer som "Saw" "Pulp Fiction" "Evil Dead II"... Blod och våld i en film gör den ofta bättre tycker jag, oavsett genre. Det stämmer naturligtvis även in på böcker och många andra medier.

Varför känner jag såhär? Det vet jag faktiskt inte. Ibland tänker jag att det kanske är en variant att behandla en inre frustration, ibland tror jag att det snarare är någon sorts instinkt. Det är ju långtifrån ovanligt att tycka om våldsamma filmer.

Oavsett vad det beror på, har jag aldrig betraktat detta som något "sjukt" som borde behandlas. Istället bejakar jag det som en del av min personlighet, och använder det i mitt skapande.

I somras tog jag lite blodiga fotografier som jag fått kritik för, vilket jag skrivit om nyligen. De bilderna var ganska tydliga i vad de handlade om: En flicka som skar sig.

Nu i vintras ville jag återigen ta blodiga bilder, men denna gången med skillnaden att det inte framkommer vad det är som har hänt. Lite av det är vitsen: Vi pratade inte ens i förväg om vad bilderna framställer. Det är väl så självklart ändå, eller?

Klara som ställde upp som modellen uttryckte sitt utseende som ynkligt. Och ja, hon ser sårbar ut. Det är vitsen: Så sårbar som möjligt. Liten, blodig, klädd i nattlinne och ute i snö och kyla.

Dessa bilder visar väldigt klara könsroller: Kvinnan är ett svagt offer. Men är könsrollerna för den sakens skull sanna?

Det beror på vilket scenario man tänker på när man ser bilderna... Kvinnan på bilden måste inte alls vara något offer- hon kan istället vara en förövare.

Plötsligt har jag fått en ny blogg, bara sådär. Vad är det som hänt? Jo, det är Bilddagboken som fått för sig att slå på stort. Först verkade det rätt meningslöst, det såg ut som att Soclog bara var en ny layout av Bilddagboken.

Visserligen trevlig: Det är ju roligt att kunna designa sin sida lite mer personligt. Men samtidigt krångligare, tyckte jag. Svårare att se bilder utefter år, månader och dagar, vilket känns som något av fokus på Bilddagboken, och svårare också med kommentarer, som känns viktiga där.

Men nu har jag tänkt om, Soclog är ännu mer. Det är mer av ett community än vad Bilddagboken är, det är också en blogg, och ännu bättre: Har man redan en blogg kan man väva in den där istället för att behöva skriva i båda eller byta! Fantastiskt!

Men tyvärr... För att kunna väva in sin blogg måste den ligga på antingen "blogg.se", "blogspot.com" eller "wordpress.com". Det gör ju som bekant inte den här bloggen.

Så än så länge lär jag nog mest strunta i Soclog. Jag har redan en blogg. Det är suveränt att ha flera sidor när man kan väva samman dem, men om man inte kan det blir det bara mer att göra. Och byta blogg, det vill jag inte, här är ju fullproppat med kolumner vid det här laget...

Härom veckan var jag med lite vänner på en spelning. Det var en gemensam vän, Emanuel Blume, som spelade.

Jag dokumenterade några av låtarna med min gamla Fujifilm Finepix Z1, alltså mer eller mindre en leksakskamera, men rolig och praktisk ifall man inte ska göra något kvalitativt. Och jag ville ju bara se till att dokumentera lite av spelningen, inte göra något professionellt, så jag kände inte för att släpa med någon ordentlig utrustning. Jag var där för att lyssna och titta, inte filma...

Trots filmernas kvalitet tyckte jag dock att de dög att lägga ut på youtube efteråt. Jag lägger ju långtifrån bara professionella filmer där, utan snarare betydligt mer annat, och dessa filmerna kan nog ganska många ha glädje av att se.

Emanuel skämtar om dem i sin blogg som varande bootlegs, men faktum är att jag tror att om några år så kommer han nog att vara stor, kanske större än Lars Winnerbäck? Time will tell.

Spelningen var hur som helst grym, och den som uppskattar den här typen av musik bör helt klart kolla upp Emanuel Blume.